Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

LSS är en förkortning för "Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade" (1993:387). Denna lag trädde i kraft 1994 och utgör en viktig del av det svenska välfärdssystemet. LSS är en rättighetslagstiftning som kompletterar andra lagar, såsom Socialtjänstlagen (SoL), och ger särskilda rättigheter till personer med omfattande funktionsvariationer.

Syftet med LSS

Det övergripande syftet med LSS-lagen är att främja jämlikhet och delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer. Lagen ska säkerställa att människor med omfattande funktionsvariationer får det stöd de behöver för att kunna leva ett så självständigt och värdigt liv som möjligt.

LSS bygger på flera grundläggande principer:

• Respekt för individens självbestämmande och integritet.
• Inflytande över de insatser som ges.
• Tillgänglighet till samhället.
• Kontinuitet i stödet.
• Helhetssyn på individens behov.

Vilka omfattas av LSS?

LSS är inte en lag som omfattar alla personer med funktionsvariationer. För att ha rätt till insatser enligt LSS måste personen tillhöra någon av de tre personkretsarna som definieras i lagen. Dessa personkretsar omfattar personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, samt personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande.

Rättigheter och skyldigheter enligt LSS

LSS ger personer som tillhör någon av personkretsarna rätt att ansöka om och få tillgång till tio specifika insatser. Kommunerna har en skyldighet att erbjuda dessa insatser och tillgodose behoven hos individerna. Insatserna enligt LSS ska anpassas efter individens behov och önskemål, och målet är att främja goda levnadsvillkor för den enskilde.