Daglig verksamhet enligt Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

Rätten till daglig verksamhet regleras i 9 § punkt 10 i lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Lagen anger att daglig verksamhet ska erbjudas för personer i yrkesverksam ålder och som inte studerar och saknar förvärvsarbete samt omfattas av den i lagen beskrivna personkretsen enligt LSS § 1 punkt 1 och punkt 2, vilket i vardaglig text och tal omnämns som personkrets 1 och 2.

LSS är en rättighetslag, vilket innebär att en person som uppfyller kraven har en lagstadgad rätt till insatsen. Det är kommunen som är ansvarig för att utreda personkretstillhörigheten, personens rätt till och behov av sökt insats samt erbjuda och finansiera daglig verksamhet. Lagens övergripande mål är att personer med rätt till insatsen ska kunna leva som andra, bevara och utveckla sina förmågor utifrån sina egna förutsättningar och önskemål samt möjlighet till delaktighet i samhällslivet.

LSS antogs av riksdagen 1993 och trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen ersatte den tidigare omsorgslagen (1985:568) och syftade till att kraftigt stärka rättigheterna för personer med allvarliga funktionsnedsättningar. Handikapputredningens betänkande (SOU 1991:46), 'Handikapp – Välfärd – Rättvisa', lade den principiella grunden för lagen, med betoning på rätten till ett värdigt och självständigt liv.

Daglig verksamhet (§9.10) tillkom som en insats för att ge personer med funktionsnedsättning en strukturerad och meningsfull sysselsättning utanför hemmet – och som ett alternativ till förvärvsarbete för de som inte kan arbeta på den reguljära arbetsmarknaden.